Varför blev du författare?
Jag började skriva väldigt tidigt. Jag har varit och grävt fram lite som jag skrev som liten, dikter och sångtexter. När jag fick en skrivmaskin när jag var kanske tio, så började jag skriva berättelser om kattungar och tidsmaskiner till exempel. Min första bok handlade om en häst fast jag var inte särskilt hästintresserad. Det blev bara ett kapitel. Jag är inte så bra på att göra klart och det måste man ju om det ska bli en bok.
Jag tyckte att det var kul att skriva och sedan har jag fortsatt. För ungefär tio år sedan bestämde mig för att börja skicka in berättelser till bokförlag. Och gjorde det ett tag innan jag fick ett ja.
Jag har skrivit färdiga berättelser som inte blivit böcker, kanske tio stycken.
Jag var nog 28 år när jag började skriva bokmanus.
I vanliga fall jobbar jag som lärare på Asklandaskolan i Fristad. Men nu läser jag på högskolan för att bli en ännu bättre lärare.
När du var yngre ville du bli författare bara då?
Jag tycker om att sjunga så jag ville nog bli sångerska också.
Namnet Juni är ovanligt. Varför valde du det?
Jag gillade inte mitt namn när jag var liten. Det var långt och krångligt och ovanligt. Nu när jag är vuxen tänker jag att jag borde ha varit stolt över mitt namn istället. Det är jag nu.
Jag ville byta ut mitt efternamn, så ett tag hette jag Karlsson (som min pappa) och det gjorde jag ända tills jag bestämde mig för att bli författare och bytte tillbaka. För Karlsson var inte riktigt jag.
Har du en favoritförfattare?
Egentligen läser jag många olika men Ulf Stark, som har skrivit ”Dårfinkar och dönickar” är en favorit.
Hur hinner du skriva när du också jobbar?
Jag sitter på kvällarna och på sommarloven försöker jag göra klart.
Får någon läsa texterna innan?
Barnen i klassen vet att jag skriver men de har inte fått läsa texterna. De har fått vara med och tycka om titlarna.
Inte ens min man får läsa innan.
Ber förlaget dig ändra mycket?
Ja, det är mycket ändringar som blir gjorda men det är ändringar som jag håller med om. Men jag tycker samtidigt att böckerna blivit mycket bättre med deras hjälp.
Många är inblandade från bokförlaget:
Förläggaren, hon heter Eva, bad mig först att dela in boken i kapitel. Och hon gav till exempel förslag på saker i texten som kunde tas bort.
Redaktör Agneta, rättar mina texter. Med hennes hjälp skriver jag om texten flera gånger. Jag gör det där så många gånger så att jag skulle få pappershögar ändå upp till taket om jag skulle spara allt. Det är oftast inte stavfel utan annat som ändras och jag lär mig hela tiden nya saker av henne.
Illustratören gör bilderna till böckerna – Mia Nilsson. Hon bor i London och gör också bilder till tidningar, tecknad film och har utställningar. Jag är jätteglad att det blev just Mia. Det blev så himla bra.
Jag fick vara med och bestämma vem det skulle bli, men jag känner inte till så många illustratörer. När jag kikade på Mias hemsida så tyckte jag hennes bilder såg kul ut. Lite nervöst var det för man vill ju inte att det blir något helt annat än det man tänkt sig. Men det blev jättebra. Mia gjorde några skisser först som jag fick titta på.
När bilderna är färdiga tar vi hjälp av en formgivare. Formgivaren sätter ihop bilderna med texten. Och så bestämmer formgivaren hur bokstäverna ska se ut.
Det sista som görs är att en korrekturläsare läser och tittar på om det är något som måste ändras på – sedan skickas boken till tryckeriet.
Var det svårt att bli författare?
Ja, för mig var det nog det. Det tog ju tio år. Men det måste inte ta så långt tid för alla.
Var du rädd för att simma eller hittade du på det?
Mycket av det som står i böckerna är sånt som jag själv känt och varit med om. Jag kan inte minnas att jag var rädd för att simma men jag var nervös för att dyka. Det kan jag fortfarande inte.
Skriver du dagbok?
Ja, det gör jag och de har jag också gått tillbaka till när jag skriver.
Skrev brev gjorde jag jättemycket när jag var liten och det gör jag fortfarande. Jättemysigt att få brev. För att få brev måste man ju skriva brev.
Ann Caroline har en skrivargodis-burk.
Där står på lappar:
”Har varit med om”. Minnen från barndomen. Det är jag som spelat tvärflöjt och varit rädd för att uppträda.
”Här och nu”. Saker som händer precis nu. Jag har oftast en tjock anteckningsbok (kolla på bilden liten längre upp!) där jag skriver ner lite saker som händer och så använder jag mig av det sen.
”Hitta på”. Använda sin fantasi. Daggmaskrejset är helt påhittat.
”Hemligheter”. Det kan ju finnas hemligheter som man inte vill eller vågar berätta om. Då kan en karaktär i boken få säga eller göra det istället.
Boksnokarna på Borås stadsbibliotek ställde frågorna och Katarina på Barnens bibliotek skrev.