När pusselbitarna faller ihop
av Jonna Johansson

Detta är bara kapitel 1, på en lång "deckare" jag planerar att skriva. Enjoy!Kapitel 1
En liten kille stod och försökte välja vilken film han och hans pappa skulle hyra och se samma kväll. Pappan sa några förslag till pojken, men han lyssnade inte, han skulle tydligen välja film själv. Det var inte mycket som skiljde far och son åt. Pappan var tanigare och har mer markerade ögonbryn, men annars var de väldigt lika. Medellånga, svart hår, mörka ögon, tydliga kindben, spetsiga hakor och stora, krokiga näsor. De kom ursprungligen någonstans ifrån Spanien, men nu bodde de i USA och där var också pojken född. Pappan hade flyttat från sitt hemland för tio år sedan, tillsammans med sin fru. Hon hade strax därefter fött enäggstvillingar och mamman hade tänkt ge sig ungarna ifrån sig, men pappans vilja och makt över henne hade gjort att hon behöll dem. Hans två pojkar var nu tio år och levde så normalt pappan kunde göra det för dem. Hans bakgrund gjorde att det inte gick att leva som en vanlig familj. Vad som gjorde denna kväll så speciell var att pappan hade fått tillräckligt mycket pengar för att lova en av sina pojkar att faktiskt på hyra en film som de skulle se tillsammans utan mamma och bror, det skulle bara vara de två. Pojkens beslutsångest gjorde att pappan inte orkade vara kvar så han sa:
- Jag går ut och tar en cigg, säg till när du är klar.
Pojken stod ivrigt kvar och försökte välja. Det fanns så många filmer han ville se. Han hade sett en av filmerna som stod där på hyllan, han kände sig stolt och tänkte att han kanske skulle hyra den igen, för det hade varit en riktigt bra film. Sedan ångrade han sig och tänkte ta uppföljaren av den. Dessa stunder var några av de bästa och roligaste pojken någonsin hade, när han fick bestämma över sin dominanta pappa. Han älskade sin pappa över allt annat, men han var sträng. Visserligen var han tillräckligt gammal för att förstå att pappan gjorde det mesta för att skydda sin son, men ibland kunde det bli för mycket.
Pojken hann inte bestämma vilken film han ville ha innan han hörde en hög smäll. Han sprang och kollade vad som hade hänt. Utanför den lilla butiken låg hans pappa på marken, bredvid honom stod en kille med en pistol i handen. Han pappa hade blivit skjuten i högra sidan av bröstet. Han levde fortfarande, men han kämpade för sitt liv. Killen som stod bredvid kollade chockat på offret och sedan hörde han röster som ropade på honom och sprang sedan iväg. 
Den lilla pojken visste inte vad han skulle göra, han stod och stirrade på mannen som hade stått där med pistolen i sin hand, han hade sett så chockad ut. När mannen försvann sprang han fram till sin pappa och skrek på hjälp. Kassörskan i den lilla butiken sprang och ringde efter ambulans.
Pojken visste inte hur han skulle bära sig åt. Han lyfte upp sin älskade pappas huvud i sitt knä och försökte förgäves stoppa blodet från att flöda.
- Dö inte, dö inte! Pappa! Nej! Du får inte!
Pojkens tårar rann oavbrutet ned för hans små kinder. Någonstans därinne visste han att fadern skulle dö. Hans pappa hade många gånger sagt att om han skulle dö, så skulle han komma till himmelen, och att hans pojkar inte skulle bli ledsna då, för han skulle få ett mycket bättre liv där. Det glömde hans son nu, självklart var han ledsen! Han pappa höll på att dö och han kunde inte göra något, ingenting alls. 
Hans pappa ansträngde sig för att öppna sina ögon, sedan tog han ett djupt andetag och sa:
- Jag vilar i Guds händer, nu.
Det blev hans sista ord.  Ambulansen var inte tillräckligt snabb, hade den kommit i tid så hade kanske offret klarat sig, det vet man aldrig. Detta var det sista hans två söner behövde. De hade det redan ganska jobbigt, men hur skulle det nu gå för den lilla familjen som inte hade någon som kunde försörja dem? Vem skulle försörja dem nu? Hur skulle den stackars pojken ge beskedet till sin mamma och bror? Detta var förstås inte vad den lilla pojken tänkte på när han satt där med sin döde far i sitt knä, men han skulle än dock få lida och leva ett svårt liv.
Han satt och skrek och skrek. Det djupa hatet för mördaren går inte att beskriva. Han var antagligen den olyckligaste lilla pojken på denna jord. Han försökte då och då be böner över den dödes kropp, men det snurrade allt för mycket i hans huvud att han glömde alla böner han någonsin lärt sig.När ambulansen kom till brottsplatsen så sprang två män ut ur den. De skyndade sig fram till pappan och försökte se om han var vid liv. Ilskan den lilla pojken kände gjorde att han hatade alla för tillfället och vräkte snabbt ur sig: 

- Gå härifrån, rör honom inte! Han är ändå död!
En av ambulansmännen tittade upp på pojken och svarade nonchalant:
- Såg du gärningsmannen?
- Gå här ifrån! Nu! Skrek han tillbaka.
Ambulansmannen reste sig upp och lyfte pojken därifrån och in i ambulansen. Pojken slet, skrek och sparkades för att komma loss, men ingenting hjälpte. Mannen stängde dörren efter sig och satte sig bredvid den hysteriska pojken. Han försökte inte komma ut ur ambulansen längre, men han skrek och grät väldigt högt.
- Lugna dig nu, han kommer inte att börja leva för att du lipar, sa mannen. Han är död, okej?En kort stund senare kom ett antal polisbilar och ambulanser körandes, en kvinnlig polis gick in till pojken i ambulansen och satte sig på huk mittemot honom.
- Var han din pappa? Sa hon.
Eftersom pojken inte gav några tecken på att svara fortsatte hon:
- Du älskade honom mycket, va?
Han började gråta ännu mer och grävde ner sitt huvud i sina händer. Kvinnan sträckte sig fram och gav honom en kram och sa någonting i stil med ”Var inte ledsen, vi ska lösa detta”.Kvinnan hade efter många om och men fått fram var pojken bodde. Hon bestämde sig för att köra hem honom till sin mamma och bror, som han berättat att han bodde med. Hon skulle hjälpa honom att meddela den jobbiga nyheten och sedan lämna över honom till sin mamma, där han kunde finna riktig tröst. Det var i alla fall det hon trodde.
När de var framme vid den lilla byggnaden som pojken påstod att hans familj bodde i, så trodde hon att han ljugit för henne. Kanske pojken inte hade en familj? För att få detta bevisat så gick hon, hand i hand med pojken, fram till dörren och knackade på den - dessvärre utan svar.
- Kanske du kan gå in? Frågade hon.
Han kollade upp mot honom och nickade, sedan tog han ett djupt andetag satte handen på dörrhandtaget. När dörren öppnades slog den groteska lukten som en vägg mot kvinnan. Det luktade en blandning mellan gammalt avloppsvatten och en katts urin. Hon var tvungen att lägga handen för munnen för att inte få kväljningar.
En kvinna kom springandes mot dem i dörröppningen med en kniv i handen.
- Vem är du!? Ut ur mitt hus! Skrek hon.
- Nej, vänta! Jag är polis och jag är här för att lämna din son, svarade poliskvinnan. Kan du lägga ned kniven, är du snäll?
- Du har inget här att göra, pojken kan för helvete hitta sitt eget hem på egen hand! Sa hon elakt och vände sig mot pojken. - Och var har du gjort av min man?
- Ja, det är just därför jag har kommit hit... Din man har blivit skjuten, och pojken behöver sin mamma, så därför körde jag honom hem.
- Vad fan är det du säger!? Skrek pojkens mamma och knuffade poliskvinnan ut ur huset. - Försvinn härifrån och kom aldrig tillbaka, du har inget här att göra! Och du kallar inte den äckliga pojken för min son, för det är han fan inte värd, det kan jag lova! Min man är inte död!
Hon smällde igen dörren mitt framför näsan på poliskvinnan. Hon stod kvar på trappan och glodde rakt fram. Vad hände där egentligen? Hon lovade sig själv att aldrig gå in i det huset igen, aldrig någonsin. På sina tjugo år hade hon aldrig varit med om något så illa. Hon vände på klacken och åkte till polisstationen och skrev av sig från den utredningen.Inne i huset fortsatte mamman att skrika.
- Det är ditt fel, din jävel! Du hade kunnat göra någonting! Han förtjänade inte att dö, det skulle ha varit du som tog emot det där skottet! Du kan aldrig vara snäll mot mig! Du kan inte ens låta mig få ha kvar det ända jag har kvar att älska, nu har jag bara er två och den jävla kattungen som ni prompt skulle ha! Jag hatar er, alla tre!
Hon sprang fram och tillbaka och slängde kläder i en stor väska, sedan började hon tömma kylskåpet och tog andra bra saker som man behöver. Hela tiden skrek hon och klagade på den gråtande pojken som fortfarande stod i dörröppningen. Hon skrek länge, länge om hur dålig och värdelös han var, hur ful han var, hur dum och hur korkad han var, pojken kunde inte känna något annat än hopplöshet. När hon äntligen var klar med packningen så ropade hon på pojkens tvillingbror som hade gömt sig under en säng. Han kom tvekande in i rummet och ställde sig bredvid sin bror. Mamman tog ett djupt andetag och sa sedan:
- Nu när min man lämnat mig, så behöver jag inte längre ta hand om er två. Jag ville aldrig ha er två! Så nu drar jag! Jag drar!Hon knuffade undan sönerna som stod i dörröppningen och sprang ut genom dörren. Sönerna tittade på varande med sorg och sedan kramade de varandra länge, länge. Pojken som hade varit hemma med mamman hela tiden lyfte på blicken och sa kärleksfullt till sin bror:
- Det är inte ditt fel. Vi kommer klara det här tillsammans.