Där snön inte längre faller
av Fanny Skarin
Det guldlockiga håret föll ner på teddybjörnen hon krampaktigt höll mot sitt bröst när Lilou skyndade för att inte hamna efter. Hon spände käkarna och råkade bita sig i läppen så att det började blöda men mamma sa utan att vända sig mot henne att det inte fanns tid att stanna. De måste springa.
Och sprang gjorde de. Lilou med mamma i den ena handen och den ljusbruna nallen Bise i den andra sprang barfota över gruset på vägen som ledde ut från allén. Hon tyckte att det kändes som att springa över sylvassa nålar och önskade att hon hade sina röda sandaler på sig. De stod kvar i det torra gräset i trädgården; hon hade inte haft tid att sätta på sig dem innan mamma grabbade tag i hennes arm och drog henne med sig. Lilou vände på huvudet i farten för att kika efter deras hus. De hade bara hunnit några hundra meter så hon kunde fortfarande se konturerna. Hon kunde till och med urskilja lekstugan och den halvfärdiga giraffen hon hade börjat måla på dörren. För bara några minuter sedan hade hon stått framför den med penseln i högsta hugg och en burk gul målarfärg intill. Hon hade varit rädd att mamma skulle bli arg men än så länge hade hon inte nämnt något om att Lilou spillt färg över sin fina vita sommarklänning. Mamma hade ju trots allt sagt åt henne att inte ha finklänningen när hon lekte i trädgården för den kunde ju få gräsfläckar då. Så Lilou hade varit väldigt noga med att inte sätta sig ner i gräset framför lekstugan, men hon tänkte liksom inte på att målarfärgen också kunde ge fläckar.
Bakom lekstugan och huset kunde hon se lågorna torna upp sig och den nästintill nattsvarta röken sträcka sig upp mot skyn. Den brända lukten stack och sved i hennes näsborrar och hon nös två gånger.
”Snälla snöängeln min, se inte bakåt”, sa mamma och greppet runt Lilous hand hårdnade. ”Bara spring.”
Lilou nickade, fastän hon visste att mamma inte såg. Mamma var fokuserad på en punkt långt borta som Lilou inte kunde se. Hon undrade vad det var mamma tittade efter.
Framför dem löpte pappa med lillebror i famnen. Han var först för han skulle leda dem till en trygg plats. Var visste inte Lilou. Pappa vände sig hastigt om, försäkrade sig om att resten av familjen var med. Det var de. Hela familjen Halldén skyndade längs skogsvägen med ett enda mål i sikte: säkerhet. De skulle ta sig så långt ifrån den rasande skogsbranden som möjligt. Den rasande skogsbrand som tilltagit i rask takt och var på väg att sluka deras hus.
De senaste dagarna hade det varit varmt. Inte sådär härligt varmt då Lilou kunde fika utomhus och ta ett kvällsdopp i sjön efteråt, nej, nej. Det hade varit sådär varmt så att gräs torkade och blommor vissnade och svetten pärlades i Lilous panna så fort hon klev ut. Deras brunn hade nästan torkat ut så hon hade fått dricka köpesaft trots att det bara varit onsdag. Inte för att hon misstyckte.
Man hade gått ut och varnat för risken för bränder. Hettan och torkan hade drabbat inte bara de sydligaste regionerna utan även delarna av landet som låg innanför polcirkeln, där Lilou och hennes familj huserade. Eldningsförbud gällde i hela Sverige och kommunerna hade öppnat temporära center där invånarna kunde fylla på sina vattenbehållare och få mer information. Trots alla försiktighetsåtgärder hade det på flera håll redan brutit ut skogsbränder som startat som små, till synes harmlösa gräsbränder, men som senare tiotals helikoptrar hade fått vattenbomba. Inte alltför sällan gick det så långt att alla invånare i området tvingats evakuera. Nu var det Lilous familjs tur.
Plötsligt föll hon handlöst mot marken. Hon hade snavat på en maskrostuva som otroligt nog lyckats överleva hettan. Nallen Bises svarta nos lossnade och rullade iväg och ner i diket. Mamma var snabb och ryckte upp Lilou och Bise från marken och Lilou hade tårar i ögonen men fortsatte tappert att springa. Skrapsåret på knät och blodet som droppade från hakan ner på den redan fläckiga klänningen fick vänta.
Pappa, som inte märkt något av Lilous privata möte med gruset utan nu hunnit hundra meter före mamma och Lilou, vinkade febrilt åt dem. Han var framme vid stora vägen där han lyckats hejda en förbipasserande pickup. Den var på väg ut ur byn precis som alla andra fordon som inte stannat för pappa och det var bråttom innan elden kom. Lilou och mamma kutade allt vad de kunde.
Chauffören, en familjefar som presenterade sig som Lars vars fru och tonårige son trängdes i passagerarsätet, öppnade hastigt luckan till flaket och pappa, lillebror, mamma och Lilou hoppade upp och satte sig tillrätta med ryggarna mot förarhytten. Pappa nickade tacksamt mot Lars, som skyndade tillbaka in i hytten och körde ut från vägkanten. Föraren till en blå Volvo hängde på tutan för Lars klämde sig emellan Volvon och fordonet framför för att ens ha en chans.
Lillebror, som skött sig så bra hittills, började plötsligt skrika och vifta med armarna. Pappa hyssjade honom och strök honom över ryggen. Men det hjälpte inte. Utan förvarning slog han Bise ur handen på Lilou och nallen singlade ner på marken. Pickupen körde vidare och Bise låg kvar vid vägkanten.
Lilou stelnade till. Så släppte hon ut ett förtvivlat skrik som skar genom mammas och pappas hjärtan och fick lillebror att förvånat sluta gråta. Hon sträckte sig så långt över räcket på flaket att mamma blev rädd att hon skulle ramla ut och tvingades dra tillbaka henne. Lilou knep igen ögonen och höll händerna för öronen, så som hon brukade göra när hon inte visste vad hon skulle ta sig till. Mamma tog henne i sin famn, vaggade henne fram och tillbaka.
”Såja, snöängeln min”, viskade mamma i hennes öra. ”Det kommer bli bra, ska du se. Mamma kommer köpa dig en ny Bise när vi är långt bort från elden.”
Lilou stretade emot mammas omfamning. Mamma förstod inte. Det fanns bara en Bise. Och Lilou behövde honom.
”Har jag berättat för dig om snö? Om vad ditt smeknamn betyder?” frågade mamma plötsligt.
Lilou snyftade och skakade på huvudet. Snö? Det hade hon aldrig hört talas om förut. Och snöängel – det hade hon bara tänkt var något sådant där löjligt namn som mammor kallade sina barn för att de tyckte så mycket om dem. Lilou visste inte att snöängel faktiskt var något speciellt.
”Du förstår, när mamma var liten, liten som du, så föll snö på vintern”, började mamma. ”Snö är nästan som regn, fast fruset.”
”Fruset regn?” upprepade Lilou.
”Ja. När jag var liten kunde det vara kallt under vintern. Riktigt kallt. Ibland kunde det bli så kallt att den lilla vätskan i vår termometer sjönk så mycket att den var nedanför siffran noll. Kan du tänka dig?”
Nej, Lilou kunde inte tänka sig. Den där vätskan hade alltid varit på minst sju grader så länge hon hade levt.
”Om det regnade då, när det var så kallt, räknades det inte längre som regn. Man kallade det för snö. Och när det snöade var det inga vattendroppar som föll. Det var frusna vattenkristaller. De här kristallerna hade en speciell form, nästan som en stjärna, och de kallades snöflingor. Mamma älskade snö. Det bästa var när det hade snöat under natten för då lyste morgonsolen på kristallerna och hela gräsmattan gnistrade.”
Lilou såg storögt på mamma.
”Man kunde till och med forma figurer av snö! Man kunde rulla stora snöbollar och stapla dem på varandra och sätta dit kvistar som armar och en morot som näsa. Då hade man gjort en snögubbe. Och så brukade min pappa, du vet morfar som jag har berättat för dig om, forma bollar och bygga ihop till ett litet hus – en så kallad igloo. Då packade jag en picknickkorg med varm saft, lussebullar och pepparkakor och satte mig där inne.”
Mamma kände att Lilou slappnade av i hennes knä och fortsatte sin berättelse. ”Om man la sig ner på rygg i snön och spred ut armar och ben bildade man en form som vi kallade snöängel. För då såg det ut som om en ängel hade legat i snön med sin långa skrud och breda vingar. Just som en snöängel tyckte jag att du såg ut när du var nyfödd; du hade ljuslockigt hår och vi hade klätt dig i en lång, vit klänning. Så jag kallade dig det.”
”Kan man jobba med snö?” undrade Lilou nyfiket.
Mamma skrattade till. ”Nja, det skulle jag väl inte säga. Det var länge sedan man hade den chansen. Det du skulle kunna göra när du blir stor är att försöka göra det kallare här på jorden, och kanske så småningom få tillbaka snön igen, om vi har tur. Men jag trodde att du ville bli konstnär?”
”Det finns det andra som är bra på”, svarade Lilou och ryckte på axlarna. ”Men ingen kommer kunna vara en bättre snö-tillbaka-få:are än jag.”
Lilou slöt ögonen. Pappa sneglade på mamma, som log snett tillbaka. Fastän de just lämnat hela livet bakom sig fanns det hopp. Snö skulle kanske åter falla. Kanske inte under deras livstid, men kanske under Lilous.
Familjen Halldén såg elden sakta försvinna bakom trädtopparna vid horisonten allt eftersom de färdades längre och längre bort från platsen de en gång levt sina liv på, platsen där snön inte längre föll. Kvar vid sidan av stora vägen låg en sotig nalle utan nos.