Välj söksätt
  • Barnensbibliotek
  • Webb
Search
 

En lila bläckfisk som håller ett skrivblock och pennor i sina armarSkriva

- samlingssida för våra skrivtips

 

Vill du lära dig hur du skriver en låt? Eller en deckare? 

Här samlar vi alla våra tips till dig på hur du kommer igång med ditt skrivande.


Tredjepris i Barnens biblioteks och Tidningen Julias novelltävling går till Elvira Wetterlund för novellen: När mardrömmen blir verklighet

 

Motivering: En pulserande dramatisk berättelse med ett starkt och öppet slut. 

Bokhögar med siffrorna 2, 1 och 3 på

När mardrömmen blir verklighet 
av Elvira Wetterlund
 

10 cm

När Rasmus vaknade den där morgonen visste han först inte var han befann sig. Han hörde röster från andra sidan rummet och sängen han låg i kändes hård och konstig. Sedan förstod han. Han hade somnat i soffan framför tv:n natten innan. Stödd på ena handen reste han sig upp tillräckligt för att se kvinnan på skärmen. Hon såg orolig ut, hade påsar under ögonen och händer som skakade knappt märkbart. Hon såg ut som alla gjorde numera. Oron satt djupt, den var som en del av ens identitet, som ett kriterium för att existera. Ändå måste han ha vetat att det var något mer den här gången. Att hotet blivit värre. Annars skulle han väl inte ha sträckt sig efter fjärrkontrollen, vridit upp volymen.

“...dagens inslag är förlängt med tio minuter till följd av skyfallet som drabbade stora delar av landet i natt och beräknas fortsätta under dagen. Vi kan vänta oss mellan 40 och 50 mm per timme. Alla uppmanas stanna inomhus och invänta vidare rapporter via radio eller tv. Tänk på att alla källare och bottenvåningar riskerar att översvämmas, och ska därför evakueras. Beträd gatorna endast i nödfall. Du kan lätt dras med i strömmande vatten om det når högre än till knät. Gå inte ut ensam. Använd inte bilar på de översvämmade…”

 

40 cm

Rasmus föll åter till sömns. Det var inte något medvetet val, det var inte så att han inte brydde sig, att han inte oroade sig. Tv:n, kvinnan som såg så trött ut, hennes budskap, inget av det kändes verkligt. Istället låg det någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet.

 Han väcktes igen av ett högt ljud. I efterhand var han inte säker på och det var ett brak, ett plask eller ett skrik. Han såg sig omkring. Tv:n hade tystnat. Allt var väldigt, väldigt stilla. För stilla. Rummet var dunklare än förut, trots att det var senare på dagen. En känsla av obehag spred sig inom honom.

 Han reste sig långsamt ur soffan och gick fram till fönstret, drog isär gardinerna och släppte in dagsljuset. Gatan utanför hade förvandlats till en flod. Trädgårdarna var översvämmade och vatten hade börjat rinna in genom lågt sittande fönster. Den surrealistiska bilden fullbordades av den fotboll som i stadig takt färdades med strömmen ner längs med gatan. Rasmus följde den med blicken tills den försvann utom synhåll.

 Regnet smattrade så hårt mot fönsterrutan att den skakade. Ljudet var nästan öronbedövande. Rasmus undrade varför han inte lagt märke till det innan. Vatten sipprade in genom ventilerna ovanför fönstret. Han stängde dem. Med ens kändes luften i rummet kylig och torr. Han vände sig om för att hämta tröjan som låg slängd över soffryggen men stelnade till i rörelsen. Dörren till källaren. Karin. Karin som sover i källaren.

 

70 cm

Rasmus var framme vid dörren på nolltid. Kände på handtaget. Låst. Han förbannade Karin för att hon alltid måste låsa dörren. En våg av kyla sköljde genom hela kroppen på honom. Han bultade på dörren. Inget svar. Han bultade hårdare, lika hårt som hans hjärta bultade i hans bröst. Slet fram sin mobiltelefon ur fickan på jeansen. Stirrade på den ofattbart länge, längre än vad som borde krävas för att förstå det ofattbara. Nätet låg nere.

 Springande steg hördes i trappan, någon drog i handtaget på dörren och vred nyckeln fram och tillbaka i desperata försök att öppna dörren. Så ljöd Karins röst, fylld av panik och förvirring:

“Nyckeln sitter fast, Rasmus!”

“Pressa hårdare!” ropar han till svar.

Rasmus hörde ett knäpp från andra sidan dörren och han visste det egentligen redan innan hon utbrast:

“Den har brutits av i låset!”

Han öppnade munnen för att säga något lugnande, men rösten stockade sig i halsen på honom. Hon fortsatte:

“Det rinner in vatten. Jättemycket vatten. Det räcker mig till låret. Rasmus jag måste ut härifrån!”

Ljudet av hennes gråt på andra sidan dörren fick det hela att kännas så fruktansvärt verkligt. Han sjönk ihop mot dörren, inte riktigt sittande utan snarare dubbelvikt med benen lätt böjda och underarmarna pressade mot magen. Han önskade att mamma och pappa var hemma. De skulle ha kommit hem natten innan men ringde på kvällen och berättade att färjan blivit

inställd på grund av ovädret. De hade sagt att Rasmus inte skulle oroa sig. Vad visste väl de om den saken? Tänk om Karin drunknar där inne. Han stoppade in hela knytnäven i munnen för att stoppa gråten. Då hördes Karins röst från andra sidan dörren. Den här gången var den trygg och samlad, men fortfarande med en gnutta illa dold panik.

“Hämta verktygslådan från skåpet på kontoret. Se om du kan peta ut nyckeln ur låset så att du kan öppna med extranyckeln sen. Okej? Rasmus?”

Han lyfte på huvudet. Kunde inte förmå sig till tal, men trots att han bara nickade verkade hon förstå honom.

 

120 cm

Rasmus skakade så mycket att det var näst intill omöjligt att få upp locket på verktygslådan. Hans händer var hala av svett när han rotade bland verktygen för att till slut dra fram en skruvmejsel som passade. Försökte så gott han kunde knuffa undan den där hemska tanken. Han fumlade med skruvmejseln. Tappade den. Knöt näven hårt om den, men det fick honom inte att sluta skaka.

“Jag klarar inte det här”, sa han rakt ut i tomma luften.

“Jo, det gör du. Jag vet att du gör det.”

Rösten på andra sidan dörren lät så säker att han trodde på den för en sekund.

“Jag kan inte leva om du är död. Jag kan inte rädda dig. Jag kan inte leva…”

“Tänk inte så. Tänk på något annat. Tänk på varma sommardagar, bad i kristallklart vatten, att hoppa studsmatta barfota när plasten är alldeles solvarm under fötterna.”

Karin fortsatte berätta om barndomsminnen och bekymmerslösa sommarlov. Men ganska snart övergick Rasmus nostalgi i ilska. Kvävande heta somrar, skogsbränder, isar som smälter, djur som utrotas. Hans händer skakade, men det var inte längre av skräck. Gigantiska flyktingströmmar från ekvatorn. Hat och främlingsfientlighet och oändliga häxjakter. Hammaren vägde tungt i hans hand när han drämde den i dörren. En gång. Två gånger. Tre gånger. Ett knakande hördes.

 

180 cm

Hela huset skakade och Karin trillade baklänges ner för trappan. Snart bromsades hennes fall av vattnet. När hon såg sig om under vattenytan fick hon känslan av att hon befann sig i en annan dimension. Ljuset från ficklampan i mobiltelefonen som hon fortfarande höll i handen lyste upp rummet med ett spöklikt blåvitt ljus. Sängen och skrivbordet flöt en bit ovanför golvet tillsammans med de andra möblerna. På väggarna satt posters och hyllor kvar precis som de alltid gjort, som om inget hade hänt.

 Karin kom upp till ytan och drog efter luft. Ljuset från mobilen hade slocknat men det var ändå inte helt mörkt i rummet. Nu kunde hon se vad som åstadkommit ljudet. Hon gick upp för trappan, klev över spillrorna av den krossade dörren. I rummet utanför var allt förstört. Taket hade rasat in och förstört matbord, stolar och fönster. Rummet fylldes sakta med vatten som strömmade in genom stora hål som slagits upp i väggarna.

 Karins fot stötte i något mjukt och hon såg ner. Där låg Rasmus täckt av träflisor och gips. Han hade ett stort blodigt sår i pannan. Det slog henne plötsligt hur otroligt rött blodet var. Hon satte sig ner på huk bredvid honom.

“Rasmus”, väste hon. “Rasmus vi måste ut härifrån.”

Han reagerade inte. Andades bara i korta stötar. Hon lade en arm om hans axlar och drog upp honom till stående. Sedan släpade hon ut honom ur huset. Utanför hade det slutat regna. Kvällssolen färgade den vattenfyllda gatan rosa.

“Rasmus du måste vakna nu”, sa Karin till sin bror. “Vakna, för jag kan inte leva om du är död.”

5 frågor till Elvira

 

Hur kom du på vad du skulle skriva om?
Jag började fundera kring temat på novelltävlingen, vilket var miljö och klimat. De orden associerade jag genast till klimatkrisen. Jag hade hört på nyheterna om översvämningar runt om i världen till följd av global uppvärmning, och därför var detta det första jag kom att tänka på. Jag började försöka sätta in scenariot i en vardagssituation och tog inspiration från mig själv och mina bröder. 

Skriver du mycket?
Ibland, men inte så mycket som jag skulle vilja. Ofta tar jag mig inte tid och texter jag börjar på blir inte klara. Därför tyckte jag att den här novelltävlingen var en jättebra möjlighet, för det är ibland enklare att skriva när någon annan har bestämt ett tema och en deadline åt en. 

Har du tänkt satsa på att bli författare?
Jag drömmer såklart om att bli författare, men jag tror det är otroligt svårt att lyckas. Istället tänker jag satsa på att bli journalist eller utrikeskorrespondent, för då får jag kombinera skrivandet med att resa. 

Har du nån favoritförfattare eller inspirationsskälla?
Jag läser böcker ur väldigt spridda genrer och av olika författare. Dock skulle jag säga att de som påverkat mitt sätt att skriva mest är de författare som jag läst när jag var yngre. Jag beundrar Laura Trenters sätt att skriva och Maria Gripes förmåga att knyta ihop en historia med en oväntad twist. 

SlutetHar du nån favoritbok du vill tipsa om?
Jag vill tipsa om boken “Slutet” av Mats Strandberg. Den utspelar sig i en framtid där en komet är på väg mot jorden. Människorna vet vilken dag den kommer träffa jorden, till och med vilken timme och vilken minut, men inget kan stoppa den. Den kommer utplåna allt liv på jorden. Boken handlar om två ungdomar och hur deras liv förändras av att veta att de ska dö om ett par månader.

 

Läs alla tre vinnarnovellerna
 

Läs: Där snön inte längre faller av Fanny Skarin

Läs: När klimatförändringar blir till verklighet av Lisen Kihlstedt

Läs: När mardrömmen blir verklighet av Elvira Wetterlund

Läs mer om novelltävlingen
-1