I den djupa, mörka, småländska skogen vaknade jag av de bleka solstrålarna. De värmde min rödbruna päls där jag låg i mitt bo av mossa. Jag tvättade min päls och gäspade stort. Jag var väldigt trött, jag hade varit ute hela natten och samlat på mig mat till mina matförråd inför vintern. Matförråden var fyllda med nötter och frön.
Plötsligt kom en skogshare i rasande fart, efter honom kom en älg dundrande förbi. Jag började undra varför de hade så bråttom. Jag klättrade upp i en hög gran. I trädet bredvid hörde jag knackningar från hackspetten, han ville åt insekterna under barken.
Vad är det som händer? Alla verkar ha så bråttom, tänkte jag för mig själv.
Långt borta såg jag trädtoppar som vajade i vinden, och plötsligt försvann de en efter en. Jag klättrade ner. Jag höll på att bli översprungen av en annan rödsork. Den stannade till och hämtade andan.
- Fort, du måste fly! var det enda den fick fram. Sedan sprang den vidare.
Skulle jag lämna mitt hem och alla mina matförråd? Vart skulle jag ta vägen?
Jag hörde ett dånande ljud, det mullrade och vibrerade i marken, jag skymtade två stora, starkt lysande ögon. Det dundrade när träden föll ner på marken och det kom bara närmare och närmare. Jag var tvungen att fly och lämna allt.
Jag sprang så fort jag kunde. Jag snubblade och ramlade över rötter, kottar och grenar. Blåbärsriset slog mot mitt ansikte när jag rusade fram. Jag snubblade och föll ner i ett gryt, det luktade starkt av jord och räv. Jag rös när jag tänkte på ordet RÄV.
Jag kände mig trött och rädd. Jag var tvungen att försöka vila. Efter en stund somnade jag. Jag drömde om räven som jagade mig i sömnen.
Jag vaknade och visste inte var jag var. Men doften av räv gjorde att jag mindes. Jag låg på spänn och lyssnade. Det var helt tyst. Jag klättrade försiktigt upp ur grytet och såg något förfärligt.
Skogen var borta, kvar fanns bara stubbar, grenar och ris. Det var bara några enstaka granar kvar. Jag var fortfarande trött men samtidigt väldigt hungrig. Framför mig låg massa grankottar. Jag sökte igenom dem efter frön. Längre bort hittade jag mörkt blå, matta blåbär som klarat sig oskadda. Jag klättrade upp i granen som stod närmast. Långt borta i fjärran såg jag åter trädtoppar som vajade i vinden.
Inne i mig tändes ett litet hopp om att det fanns en annan skog. Kanske kunde jag bygga upp ett nytt bo, skulle jag hinna bygga upp ett hem och samla på mig mat inför vintern?
Jag begav mig av på trötta ben. Det blåste, det var svårt att hitta gömmor och alla kunde upptäcka mig.
När jag var framme vid skogsbrynet hade det börjat skymma. Det kändes tryggt att komma in i skogen, mossan var mjuk under tassarna, doften kändes som hemma. Det var alldeles tyst.
Ljudlöst kom en skugga glidande, jag såg inte pärlugglan förrän det var försent.
