Poet X

För Xiomara Batista känns det som att hon inte har någon röst, ingen lyssnar på henne, på vad hon vill och vad hon har att säga. Trots det verkar hon inte kunna gömma sig. Sen hon växte i sin kropp syns hon för allt och alla och hon har lärt sig att låta knytnävarna säga det rösten inte förmår. Men rösten inom henne går inte att tysta och hon låter den skrika genom sidorna i sin anteckningsbok. Där skriver hon om sina föräldrar och deras stenhårda krav. Hon skriver om Gud och hur inte ens han tycks höra henne. Och hon skriver om Aman, killen i hennes biologigrupp som ingen får veta något om, men som är den Xiomaras kropp skriker efter varje natt. När hon får möjlighet att gå med i skolans poesiklubb inser hon direkt att hennes mamma aldrig skulle gå med på det. Men hon måste hitta ett sätt att göra det möjligt. För trots att hon lever i en värld som tycks helt ointresserad av vad hon har att säga, vet Xiommara en sak: Hon kan inte längre hålla tyst.