Namnet meänkieli betyder "vårt språk". Det är ett språk som har många likheter med finska och hör hemma i norra Sverige, framför allt i Tornedalen.
Tornedalen är ett område som ligger vid Torneälven, på gränsen mellan Sverige och Finland. Här har meänkieli talats i de båda länderna under mycket lång tid. Den nationella minoriteten tornedalingar består av tre grupper: tornedalingar, kväner och lantalaiset. Dessa grupper har ett gemensamt språk och kulturarv och många identiferar sig som en eller flera av grupperna.
Det bor förstås meänkielitalande i hela Sverige men tornedalingarnas område sträcker sig till Malmfälten i Kiruna och Gällivare, där dialekterna lannankieli och kvänska talas, förutom samiska. De som kallar sig lantalaiset har oftast rötter i de mer södra delarna av Kiruna kommun och Malmfälten. De som identifierar sig som tornedalingar har ofta en stark koppling till områdena kring Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. Den kvänska kulturen och språket finns både i Sverige och Norge.
Bara svenska i skolan
I slutet av 1800-talet ville den svenska regeringen att alla i Sverige skulle tala svenska. Barn som talade ett annat språk, till exempel meänkieli, fick inte använda sitt språk i skolan. På vissa platser fick de inte ens prata sitt språk på rasterna.
Många föräldrar slutade då prata meänkieli med sina barn, för att de inte skulle ha problem i skolan. Det gjorde att många tappade sitt språk.
Tog tillbaka språket
På 1960-talet började många kämpa för att ta tillbaka meänkieli. Föreningar bildades, och man ville att språket skulle bli erkänt som ett eget språk.
I dag är vissa kommuner förvaltningsområden för meänkieli. Det betyder att språket har ett extra skydd där, och att kommunen arbetar extra mycket för att bevara och använda språket i samhället.